Hallå där kött & blåbär! 

Jag har precis slagit ett världsrekord i diciplin dagen till ära. Jag har bestämt mig att från och med måndag (igår) ska jag ge mig ut och springa och gymma varje dag hela den här veckan så att man får igång flåset och bygger upp fysiken så gott det går på egen hand. 
Jag har absolut inte tänkt att göra det här till någon enormt tråkig träningsblogg där jag skriver om allt jag gör och hur bra jag är, Nej. Jag skriver bara att jag gör det och inget mer med det.
Inget detaljerat alls. Jag tror att det blir bäst så. 

Idag slog jag som sagt ett världsrekord då jag gav mig ut i spöregn och krigade runt strandpromenaden i full fart med Stiko Per i öronen, sitter förövrigt i soffan och följer hans Vandringsturné med största intresse just nu. 

Jag har för cirkus en halvtimme sen kommit hem blött och med möra ben och flög in i duschen och gjorde sen iordning lite gräddstuvad pytt i panna. 

Eftersom att laget har så svalt intresse för sommarträning så får jag ta tag i det själv och köra så mycket jag kan och orkar på egen hand. Jag har bestämt mig att jag ska ta mig vidare efter nästa säsong, så det är bara att börja äta sura äpplen och börja slita. Som fan. 

Övigt idag har jag inte gjort så mycket, jag hade sällskap här i morse och vi gick upp vid 8 snoret och tänkte gå till skolan, men sn upptäckte jag att jag började betydligt senare än vad jag trodde, så jag blev kvar hemma och Kajsa gick iväg till skolan. 
Då hade jag blivit så pass pigg att jag inte orkade gå och lägga mig igen så jag drog på Boxen och lekte lite GTA i någon timme innan hon kom tillbaka. 

Jag hann även med att raska iväg till Hemköp och handla en del då kylskåpet började likna Arsenals trofeéskåp. Jätte tomt. 

Nu ska Stiko per köra bröder och snart är det avspark på Old Trafford.

Tack å bock. 
Hoj! 

Hallå! Idag fick jag lust att göra ett inlägg via iPaden. Det blir en rolig utmaning och förmodligen fler stavfel än vanligt då T9 förmodligen kommer att hitta på någon väldigt dum korrigering. Som vanligt.

Som rubriken lyder hade jag tänkt att skriva lite om kommande hockeysäsong.
Jag blir kvar i HSS iallafall ett år till då jag fortfarande har ett år kvar i gymnasiet.

Imorgon (måndag) drar försäsongen ingång med ett möte om hur det är tänkt med planeringar och allt sådant.
För mig egen del ska det bli väldigt skönt att komma igång igen och börja röra på sig efter ett alldeles för långt uppehåll efter säsongens slut. Det är givetvis bara full fart från start som gäller och göra sig redo för en säsong som bara måste bli bra.

Målet är att spela så bra som möjligt och förhoppningsvis ta mig vidare högre upp i seriesystemet eller iallafall komma in på ett nytt och givande spår.

Från och med nu är det nolltolerans mot öl och sådant, nu måste jag ta tag i livet och börja bygga för framtiden.

För att lyckas är det väldigt viktigt att ha bra material. Det har jag.

Jag har valt att återgå till ett par Vaughn skydd. Då jag tycker att dom passar mig bäst och är överlägset skönast och de bästa skydden.
Så att då var det bara att börja leta efter ett par såna och i mars fick jag ett riktigt stort napp. Jag fick tag på en kille som är representant för Vaughn i Sverige. Då fick jag förfrågan att köpa Stefan Livs skydd ifrån OS i Vancouver 2010.

Ett par grymt snygga skydd i rätt färger och rätt size. Och givetvis extra att det är Stefans. Dom här skydden kommer jag nog aldrig att göra mig av med. Dom har ett stort mervärde.

Utöver det har jag värn investerat i ett nytt kombinat och ett par nya klubbor, eller trollspö /pizzaspade som jag brukar säga.

Nu måste jag iväg till tvättstugan och kasta in det tvättade i tummlaren.

Tack och adjö.

Tjena, hallå, hej!

Ursäktar för den bristande uppdateringen här under de senaste dagarna, jag har dessvärre inte haft tid, eller rättare sagt har jag haft alldeles för mycket tid och helt enkelt inte gjort så mycket att jag haft någonting särksilt att skriva. 

Just nu sitter jag som vanligt i soffan och har ögonen både på Tvn, iPaden och i telefonen. 
På TVn skrinnar Sverige och Finland, i paddan rullar West ham och Tottenham boll och i telefonen skrollar jag igenom det senaste i twitterflödet. 

Under dom senaste dagarna har jag tyvärr legat i sakosäken med xboxkontrollen i handen alldeles för mycket, tagit något enstaka kliv utanför dörren och ut i världen för att handla. 
Det ska det bli ändring på till veckan. På måndag börjar försäsongen och om cirkus 15 dagar har det gått och blivit en tradition att ha ispremiär i Furudal. 

Alltså har jag två dagar kvar att leva, sen är det dags att ta tag i saker och ting och börja springa och lyfta skrot i gymmet. Jag känner mig faktiskt helt dum i huvudet för att jag längtat till detta. Jag gillar inte att bara vara ledig, jag blir sådär jobbigt rastlös jämt. 

Idag har jag iallafall tänkt att inte ta många handtag utan mest ligga i soffan och följa den kittlande avslutningen av premier-league och kvartsfinaler i  NHL-Slutspelet. 

Nu börjar förlängningen i Globen så nu har jag bättre saker för mig.
Återkommer innan helgen är över. 

Hoj 

Hallå i stugorna! Klockan har precis passerat 17 och jag har intagit soffläget och kommer troligtvis, med största sannorlikhet bli kvar här resten av dagen. En dag som började fantastiskt tidigt då jag klev upp redan klockan 4 för att kolla på Los Angeles mot Sharks. Gick bra till en början men sen gick det som det brukar gå i slutspel. Torsk. Nu har dom bara en chans kvar och det är en väldig tur att den avgörande matchen spelas i Hajtanken. Annars hade iallafall jag redan nu sagt tack och hej gnus och gnejs. 

Det blev en väldigt kort skoldag som pågick mellan halv 2 och 4. 
Ett besök på Clas i sjön för att se hur allting fungerar där. Rätt coolt faktiskt. 

Kvällen bjuder på en grymt bra TV-tablå med Hockeygalan och Champions-League.
Jag sitter och funderar på att kasta in ett par hundringar på en Real Madrid seger till 4.25 gånger pengarna. Ett stort chansspel, men en grymt bra utdelning. Det är ju alltid det som sticker i ögonen. 

Eftersom att skolan har tänkt till ordentligt såhär i slutselstider har jag en hyfsad sovmorgon imorgon och kommer att ta igen den med att se Flyers-Rangers inatt. Sömn får man ta igen en annan gång när det finns tillfälle. 

Det blev ett lite kortare inlägg idag, jag tänkte dra igång med lite käk och om jag har tillräckligt med ork kan jag väl dra igång en tvättmaskin också. 

Vi hörs! 

Tjena allesammans! Jag har precis kommit innanför dörren och just etablerat mig i soffläget för att koppla av en liten stund efter en dag i full fart. Dagen började vid tuppen och fortsätte med ett lättare träningspass på morgonen för att få iväg startskottet för sommarträningen. En lätt löprunda men ändå ett oroveckande bra tempo längst strandpromenaden. Förhoppningsvis kommer laget att dra igång med fysen denna eller nästa vecka. Jag verkligen avskyr att träna på egen hand, det blir aldrig lika bra som när man är fler och kör någonting gemensamt. 

Nu var jag tvungen att stanna av lite, jag köpte lite goldpacks i hopp om att spetsa till mitt FIFA lag lite grann, då flög United-keepern De Gea upp i säsongskort. Jublet som ekade i lägenheten då var i den högre klassen. 

Nu har jag samlat mig efter det och återupptar min dag. Efter löpningen gick jag till skolan och krigade på där tills en timme sedan då jag checkade ut och raskade hemåt, hann även förbi hemköp för att köpa en ny falukorv och lite youghurt.

Vad dagen mer har att erbjuda har jag ingen aning om. Jag har ingenting särskilt planerat eller några måsten. 
Det kommer nog dessvärre fortsätta som nu att jag bara tar det lugnt och laddar för nattens NHL matcher. Med tanke på att jag börjar skolan så tidigt som 09.00 imorgon kan det bli en tuff morgon, men det har gått förut och det är bara att kliva upp. NHL-slutspelet tänker jag då inte missa för nästan något i världen. Det finns inget bättre som sänds på TV, bara en Champions-League final går att jämföra med. 

Förmodligen så kommer mitt kära Sharks att återigen lägga sig ner och dö och torska och låta Kings utjämna till 3-3. 
Då kan det bli en väldigt spännande match hemma i Hajtanken på onsdag. Och då kommer man med största sannorlikhet bli väldigt besviken. Men det har börjat bli en vanesak. Dominanta och slutspelsklara efter halva grundserien och sen så sjunker man som en stor väldig sten när det blir allvar. 

Nu börjar jag känna mig lite smått hungrig och hade tänkt kämpa mig ur soffan och briljera i köket. 
Tack och adjö och på återseende! 

Hallå igen! Jag har precis kommit in efter att ha slagit ett personligt rekord i ihopsamlade vuxenpoäng under en och samma dag. Jag fick en fix idé att jag inte tycker om ogräs på min uteplats och tog tag i saken och kämpade på för att få bort allt sådant. Nu har jag tänkt att jag har varit så duktig att jag förtjänar att inte göra ett enda dugg resten av dagen. 
Innan det har jag också städat resten av lägenheten, jag är en sån där mupp som gärna har det rent och städat omkring mig, jag trivs bättre då.

Nu har jag slagit mig ner i soffan och följer titelracet i Premier-League där Gerrard har halkat och Chelsea har parkerat sin helt enorma buss och ligger ner med kramp efter varje situation. Japp, fotboll är fantastiskt underhållande ibland. 

Bättre bollrull var det igår när Giggs fick debutera som coach för United. Det är första gången den här säsongen som jag faktiskt känner igen United. Man gick till anfall och kastade in inlägg och bara brunkade in bollarna sen, precis som det ska vara. Precis som det alltid har varit. Hoppas det fortsätter så och att det blir ett lyckat sommartransfer. Det behövs. 

Imorgon är det dags att ta tag i livet igen och ge sig iväg till plugget. Känns faktiskt inte speciellt tråkigt, efter en månad på Coop och en veckas ledigt där jag inte lyft en sten så har jag blivit väldigt rastlös och vill gärna få fart på grejerna igen. Det har blivit alldeles för mycket slappande. Jag börjar få ångest. 

Det bästa med den här vackra dagen är att NHL sänds på kvällstid idag, redan klockan 18 drabbar Rangers och Flyers samman. Följt av det Chicago mot Blues. Det är en riktigt hygglig tablå. 
Nattens matcher var ingen rolig historia, blev till slut så tröttsamt att jag beslöt mig för att plöja igenom två säsonger på FIFA samtidigt som San Jose bara gav bort ännu en vinst. Jag förstår inte vad som är problemet, dom spelar som ett lag som kan vara en vinnarkandidat ena matchen för att sen göra en David Moyes och bara kasta bort segrar. Men men, det har ju hänt förut, och har man hållit på dom i 15år så är man van och man vet att det kommer att gå åt helvete för eller senare. En liknelse mellan att hålla på Sharks i NHL och Arsenal i fotboll.

Från en sak till en annan, förhoppningsvis så kommer sommarfysen att dra igång till veckan. Jag är faktiskt så enormt dum att jag börjat längta till löparspår, svett och skivstång. För mig anser jag att den kommande säsongen kan bli enormt viktig för framtiden. Antingen tränar man och kör som en idiot och kommer vidare någonstans eller så får man fortsätta att harva. Jag har nu siktat in mig på det förstnämnda. Jag måste verkligen göra bra ifrån mig. Det är lite nu eller aldrig.  

Nu har jag tänkt att smsa damen och höra vad hon har för sig, jag tycker att jag har gjort tillräckligt idag för att behöva ta tag i disken också, då kan jag bjuda hem henne så kan hon hjälpa mig med det och samtidigt träffa henne lite. Det är ju en Win-Win situation. För mig. 

Puss & Kram skumbanan. 


 


 


 

Jag har också införskaffat en ny skönhet i kepssamlingen! 

Höj.

Hallå grabbar, flickor, herrar, damer, hundar, katter med mera. 

Nu hade jag tänkt att göra ett nytt försök att få igång en blogg om mitt händelserika och parodifyllda liv. 
Det har gått bra tidigare men då har jag tröttnat och gett upp och inte haft någon ork till att kladda ner någonting, jag får ofta höra att jag är en jävel på att skriva så därför tänkte jag göra som Foppa och göra ett nytt comeback försök. Vi får se hur det lyckas, förhoppningsvis lyckas det bättre än för honom. 

Det var väl snart ett år sedan jag skrev ett inlägg senast. Så sent som i september faktiskt. Strax efter Leksands premiär hemma mot Brynäs så skrev jag ett inlägg som kom att bli det sista på ett tag. 
Anlednignarna var många, jag tappade motivationen och hade ingen ork längre, och till slut så glömde jag helt bort detta och det är ingen ide att skriva någonting om man inte har någon bra story eller något bra att skriva. Det anser jag att jag har nu, ett antal månader har gått och det har hänt massor. Både bra och dåliga. 


Hockeysäsongen 2013-2014 - Den sämsta i min karriär. 

Jag hade tänkt att sammanfatta säsongen som gått för min egen del, som är utan att underdriva den tuffaste och jobbigaste jag någonsin haft, den går inte ens att jämföra med de säsongerna i Bofors och Calle Steen. Det här var nästan ett snäp värre. 
Säsongen började väldigt bra. Jag kände mig riktigt het till en början av försäsongen, jag träffade en jättefin tjej som jag har kvar än idag och livet var på gränsen till bättre än någonsin. Men sen när serierna skulle dra igång och säsongen började på riktigt så försvann allt. När höstmörket kom och regnet föll dag efter dag försvann allting. Det var som att jag helt tappade bort mitt spel och den ynka talang jag besitter. Puckarna haglade in från alla håll och kanter, över mig, igenom mig, brevid och under mig. Ingenting stämde längre. Det tog ganska hårt på mitt psyke. Det fortsatte i nästan två månader utan en enda bra träning och till slut fick jag ett psykbryt. Hela livet raserades och skolan körde ner i diket och hela jag körde av vägen. Mitt enorma underpresterande på isen påverkade hela mig. Jag blev tvungen att genomgå den jobbigaste tiden i hela mitt liv hittils, och jag har haft ett par sådana. Men den här var absolut värst. Jag började skolka, jag gjorde allt i min makt för att hitta lösnignar på hur jag skulle få tillbaka mitt målvaktspel. Ingenting hjälpte. Till slut gick det så långt att jag en kväll bestämde mig för att sluta. Skrev en tweet och sa adjö och stängde av telefonen ifall någon av coacherna skulle bli oroliga. 
Då var det tungt, hockey har varit mitt största och egentligen enda intresse hela mitt liv. Men som det var i det ögonblicket så hade alla glädje och gnista fått en stor våg över sig och släkts. Det var totalt nattsvart. 

Jag tog två uppehåll från hockey för att lugna ner mina känslor och det kändes bra ibörjan av varje "comeback" men efter en vecka eller två så var det lika illa igen. Jag är tyvärr en person som är väldigt självkritisk. Jag vet vad jag kan och hur bra jag kan vara, men när jag inte får till det kan jag bli enormt arg på mig själv, och då är det inga snälla ord eller tankar som rör sig i min skalle. Det här är utan tvekan säsongen som jag dumt nog har slagit av enormt många klubbor i rent raseri och frustration. Det blev november och snön började falla ner från himlen. Då saker och ting utomhus ljusnar lite. Men inte för mig, det blev värre och värre, till slut tog jag allt i egna händer och sökte upp en psykolog som skulle försöka hjälpa mig, funkade sådär, jag var så pass nedstämd att jag fick gå till en psykiatri för att få ordning på mina problem. En kväll var det till och med så illa så att jag fick åka sjuktransport till Säter för att få ordentlig hjälp. Man åker inte dit om man inte har allvarliga problem. Jag ville inte leva längre, så enkelt var det, men som tur var (var) jag stark nog att inte göra några sådana idiotiska försök. Jag kunde vakna mitt i natten och ligga och fundera "ska jag?" "vem skulle sakna mig?" "Är det värt det?" Sedan ska vi också säga att jag var en jävel på att dölja det här. Jag tror inte det var många som såg igenom mig och förstod hur illa jag faktiskt mådde, innan jag började ropa på hjälp.

Jag fick i den vevan börja käka deprisiva tabletter som skulle pigga upp, varje morgon. Men det hjälpte föga och jag fick hela tiden höja dosen och styrkan i tabletterna. 
Jag gick fortsättningsvis till  psykologen 2-3 gånger i veckan som försökte röra om i grytan och få mig att tänka på andra sätt och hur jag ska kunna vända en negativ tanke till en positiv. Och framförallt, ge mig någon form av självkänsla. 
Självförtroende är någonting som pendlar från dag till dag, vecka till vecka, det beror på hur det går. En självkänsla är däremot något som alltid måste finnas, hur man ser på sig själv och vad man tycker om sig själv. Jag hade varken självförtroende eller självkänsla. Jag var helt knäckt. Så gick jag i nästan tre månader. Men tiden gick och det blev ingen kännbar bättring. Till slut kom ett efterlängtat juluppehåll och jullov. Jag fick åka hem till Karlskoga och familjen för att hämta krafter, livslust och intala mig själv att jag har saker att leva för. 
Jag blev hemma ett tag och åkte tillbaka till Leksand strax innan nyår. Då var jag mycket starkare och mycket mera stadig än när jag åkte. Det syntes ljus i min tunnel som jag försökte nå i början av nya året. 

Jag återupptog hockeyn igen och det kändes bättre än på väldigt länge. Att jag fick debutera  i A-laget så sent som i Januari säger en del om min tid i frysboxen efter som jag var den som spelade flest säsongen innan. 
Det gick helt okej, jag började att hitta tillbaka glädjen och känslan och så gick det även bättre och bättre. 
Tills Valbo kom på besök. Jag skrev innan att jag är en sån som är väldigt självkritisk, jag har väldigt höga krav på mig själv och har alltid haft. Mitt huvud är som en journalist som varje dag publicerar en löpsedel om hur dålig jag är och hur mycket fel jag har gjort. Vi förlorade matchen med 1-14. Jag upprepear. 1-14. Jag var klappkass. Rakt igenom, jag var helt ohyggligt dålig. Pinsamt, skamligt och helt fantastiskt värdelös för att prata klarspråk.
 
Då raserades hela livet igen. Hockey betyder väldigt mycket för mig, så när det går mindre bra där går det också mindre bra i resten av livet. Jag fungerar så och har alltid gjort. Mitt humör och min status har för det mesta med hockey att göra. Går det bra är jag väldigt glad, snäll och allt vad en trevlig person heter. Går det dåligt är jag förbannad, tillbakadragen och ledsen. Kanske inte den bästa egenskapen man kan ha. Men jag fungerar så och kommer förmodligen alltid att göra sålänge jag håller på med ishockey. 
Det är ganska sjukt att hockey kan påverka en männsika såhär mycket. Att man tillslut bara vill få slut på livet bara för att man inte lyckas som man vill med sin idrott.
Då fick jag iallafall vackert kliva tillbaka till ruta ett och fick återgå till medecier och öka antalet psykologbesök. 
Som fick effekt. 

Då hade jag livs levande ängel till flickvän som hjälpte mig oerhört mycket och stöttade mig hela tiden.
Jag har henne att tacka för väldigt mycket. Då hade vi en veckas uppehåll från matcher. Då tog jag kontakt med målvaktstränare jag haft förr och delar väldigt mycket meningar med och som har hjälpt mig massor genom åren.
Nästa match skulle vi till Furudal och möta Ore.
Mitt självförtroende var långt ner i botten och jag hade mer en gärna ringt och sagt att jag var sjuk och inte kunde åka med. Jag var faktiskt påväg att göra det tills mamma ringde och pratade med mig. Då fick jag oerhört värmande ord. Som direkt gav mig en tankeställare och en stor revanschlusta. Jag åkte till matchen, och jag hade ingen aning om vart jag stod. Skulle jag vara bra eller skulle jag vara lika hopplös igen. Jag kände av stämnnigen i laget att ingen riktigt litade på mig. Det förstår jag när man har en målvakt som senast släppt in 14 kassar och hela tiden går och kritiserar sig själv överallt högt inför alla. Det gav mig en väldig motivation till att visa alla. Mig själv och laget att jag kan resa mig. Det tycker jag att jag gjorde. Vi torskade ganska rejält men jag spelade vädligt bra och räddade 60 av 68 puckar. Det var väldigt godkänt med tanke på allt som rörde sig i min skalle och att jag inte ens ville åka och spela. Vi ska också säga att det krävs ganska mycket av mig för att jag själv ska tycka att jag har gjort det bra.

Det var en u-sväng. Då kom det en gnista som sedan blev till en eld. Den dagen, den kvällen, den matchen vände allt. Då blev det plötsligt kul att vakna dan därpå och gå och träna. Då fick jag ett kvitto på att jag har kvalitér inom mig som jag hela tiden tvivlat på och ältat dag efter dag. 

Då fick jag en ny livlina som jag lyckades gripa tag i den här gången. Därefter spelade jag 4-5 matcher som gick hur bra som helst. Jag var tillbaka där jag ville vara. Både på isen och i livet. Skolan började rätta till sig, och jag började att rädda puckar igen. Då förändrades jag och lyckades hitta mig själv igen efter nästan ett halvår som varit kattskit rakt igenom. 

Jag stämplade ut från alla psykologer och tackade för hjälpen. Jag blev mig själv igen, den Robin jag vill vara och förmodligen den som andra också vill att jag ska vara. Man brukar ju alltid säga att man är flera personer i en. När man är i skolan är man en. När man är ensam hemma är man en. När man står i mål är man en. Så är jag. 
Jag blev Robin igen. På alla ställen.

Jag har många att tacka för att jag lyckades komma tillbaka på spåret igen. Flickvännen, familjen, psykologer, målvaktstränare och lagkamrater. Ingen nämnd ingen glömd. 

Som sagt, solen gick upp i livet och det rullade på och jag var återställd. 
Vi åkte till Hofors i slutet av Januari och spelade en match som i sista perioden tyvärr blev den sista för säsongen. Jag fick ett slagskott som gjorde att revbenen gav vika och sprack. Tråkigt såklart, när saker och ting väl började stämma och fungera så skulle kroppen gå sönder. Men ett revben läcker, det är svårare att läcka sår som sitter i huvudet. Ett revben var ingen big deal. Jag har genomgått svårare perioder en så. Givetvis tråkigt att inte kunna spela mer hockey på ett tag, men jag var bara glad att jag hade fått tillbaka min livsgnista. 

Den har hållit i sig än idag, nu är vi i slutet av April och livet flyter på. Just nu njuter jag av ett påsklov och sitter i min sackosäck och följer dagens Premier-League med datorn i knät. En skön, avkopplande lördag helt enkelt. 

På måndag börjar skolan igen och förhoppningsvis kommer vi igång med sommarträningen snart. Jag ser fram emot det som komma skall. Tack för mig. Jag återkommer så snart jag har tid. 

     

Detta är ett tidigare blogginlägg. Det skrev jag på nyårsafton 2011. Detta är faktiskt en skön story. Och läsvärt. Det lovar jag. 


Har läst två kapitel utav Zlatans självbiografi och sen blev jag helt plötsligt sugen på att göra en egen, så jag tänkte varför inte egna nyårsaftons kvällen av att försöka skriva ner lite tankar om mig själv och göra något liknande om varför jag flyttar osv...

Med det här ska jag försöka att berätta bara av dom senaste åren, faktiskt skulle jag vilja säga att det började vid 10 års ålder ungefär, morsan och farsan skillde sig och jag var ofta ledsen och grät nästan jämnt, allt jag hade på den tiden var Ishockeyn skulle jag vilja säga, och den gick riktigt bra, på den tiden.
Ja menar, jag var inte superstar eller så men när jag var på hugget var jag på god väg. 

Det gick bra ända framtill jag blev uttagen i Tv-Pucken, jag fick spela första matchen, släppte in 2 skott jag ska ta alla dagar i veckan, men vi vann ändå matchen med 8-2 och jag minns att jag gjorde en bra räddning på ett friläge i början av matchen. 

Men självklart gick det inte som jag hade velat, jag hade drömmar om att spela matcher som sändes på tv. 
Redan då låg såklart tankarna på att visa upp mig för att komma in på ett hockeygymnasium någonstans, Leksand var drömmen.

Men jag fick inte göra några fler matchen under turneringen och vi slutade på en 8-9 plats i turneringen, jag tänkte väl inte mer på det utan att det bara var att gå vidare och inte ta det som att karriären var körd pågrund av det.
Jag tog nya tag och spelade den säsongen i ett u16 elit lag

Jag tror det var då det började att gå utför, Jag minns att jag tränade hårt när vi tränade, jag lyssnade på målvaktstränaren och jag kämpade hårt på varje träning.

Jag fick spela mestadels av matcherna och gjorde bra matcher då och då, men ändå gick det fortfarande inte riktigt som jag ville.
Jag blev uttagen på en "Swe-Camp" och då tänkte jag att det då var att ta revansh ifrån mitt fiasko i Tv-pucken.
Hela lägret gick lysande, jag minns att vi spelade två matcher, jag släppte in ett mål, räddade straffar från spelare som numera har representerat sverige i landslag bland annat. Jag kände att jag hade kommit tillbaka och på något sätt slagit tillbaka och visa att jag faktiskt kan.
Men till min stora besvikelse blev jag reserv till elit-lägret i norrtälje där det var 4st uttagna, tänk att jag var så pass nära ändå tänkte jag och försökte att återigen fokusera på något annat. 
Nu var alla mina tankar på att spela bra och försöka komma in på ett hockeygymnasium och hade redan då runt jul tankar på att flytta till Kristinehamn, jag trivdes inte i klubben och tränare och spelare var emot mig, jag fick blickar utav föräldrar till spelare.
Jag ville därifrån snabbast möjligen, men jag slet säsongen ut, jag var ärligt talat less på hockey och hade många tankar på att sluta.
Sen när jag inte kom in på något hockeygymnasium och blev reserv i Leksand kom ännu en besvikelse, jag blev kvar i "klubben"  och tänkte väl inte mer på det utan det var en ny säsong det gamla är glömt, nya, friska tag tänkte jag.
Men det blev lite samma sak där, jag tyckte att jag klarade mig bra förvånansvärt länge, jag fick spela några j20 matcher och jag kan inte säga att jag räknade med 2matcher i veckan innan säsongen, det var första året i J18,det är klart att det är tufft och det är kukurans om platserna, givetvis. 
Jag gjorde någon enstaka match i j18 och gjorde det bra 2 utav 3 tycker jag själv iallafall. 
Men så efter jul så kan man säga att det "senaste" började.

Jag fyllde år i februari och fick biljett till utematchen mellan Leksand-Mora, jag blev givetvis jätte glad och jag hade inga tankar på att jag inte kunde åka.
Sen när man dagen innan matchen alltså den 25:e februari som man får reda på att man ska ha en träning i 40min på uterinken just kl 5, matchen började nämligen 4. 

Är man dum i huvet om man misstänker att det var lite uppgjort för att Robin inte ska få också och se på Leksand?
Vi hade en viktigt match på söndagen, nu är vi alltså på fredagen. 
Jag frågade tränaren (som jag återkommer till senare) om jag fick lov att åka och hoppa träningen. 
Och tittade på mig som om jag var dum i huvet och sa att det inte alls var okej. 

Jag tänkte inte mer på det och gick funderande ut i omklädningsrummet och tänkte på vad i helvete skulle jag göra? Åka på hockey, eller ha en pajas träning på uterinken som garanterat inte kommer att bli ett minne för livet som matchen skulle bli. 

Jag blev inkallad i tränarrummet innan vi skulle upp och köra fys som vi gör i samband med varje träning. 
Hur tänker du när du kommer dagen innan och ber om att få ledigt? Jag försvarade mig med att det inte var något snack om någon träning förr, det var väl han som kom dagen innan och sa att vi skulle träna? 
Jag blev såklart arg men vågade inte riktigt berätta det. 

Jag gick upp och körde fysen, då sa tränaren för hela laget att den som inte kommer på "träningen" imorgon får inte vara med på söndag, och jag lovar, han glodde arg på mig under hela "talet". 
Jag tänkte inte mer på det utan jag åkte till Leksand dagen därpå och såg matchen.
Jag åkte inte ner till ishallen och kollade på matchen utan jag låg hemma i sängen och följde matchen via Swehockey minns jag.

Dagen efter på måndagen hade vi morgon träning och jag blev som jag anade inkallad på tränarrummet och han frågade vad fan jag gjorde där, för att träna sa jag och undrade vad det nu var frågan om. Jag fick ju inte vara med på matchen, var inte det "straffet" för att jag inte tränade tänkte jag? 

Det blev ingen större despyt just då, här blev han lite som Guardiola mot Zlatan. 
Han hälsade aldrig, tittade inte på mig eller någonting. 

Sen i efterhand har jag hört utav lagkamraterna som jag umgicks med (de få) att han hade hävt ur sig att jag var en svikare, och att jag skulle frysas ut ur laget. 
Och då pratar vi j18 nivå, 16-17 åriga killar. 


Jag tränade på och försökte iallafall kämpa trots att jag blev psykad i stort sätt varje dag av egna "lagkamrater". 
Senare i mars då säsongen nästan var slut, vi hade iallafall inga seriematcher kvar, eftersom jag inte fick vara med över huvedtaget som sista 3-4 matcherna. 

Jag beslöt mig för att ta en timeout från hockeyn säsongen ut och inte spela/träna mer för den här säsongen utan fundera på om jag verkligen vill fortsätta spela. 
Jag tog efter några veckor ett beslut att jag skulle fortsätta och jag skulle göra ett "sista" försök att satsa hårt och försöka bli bra i framtiden.
Jag hade i början av mars varit i Nyköping och provspelat, jag åkte dit och tränade ett pass med dom, utan att berätta för mitt dåvarande lag såklart. 
Jag fick senare ett erbjudande att spela där nästa säsong. (säsongen som nu pågår) 
jag blev jätte glad och jag hade bestämmt mig för att flytta och ta tag i både ishockeyn och skolan på allvar.
Men tyvärr fick jag ett nej hemifrån och jag fick inte flytta.

Nehe tänkte jag, då är väl det ända altenativet att sluta med ishockey för gott och göra som alla andra ungar, supa varje helg, sitta hemma varje dag och glo in i väggen och inte göra någonting.
Sen hade jag ett möte tillsammans med skolan och (tränaren) om jag ville vara kvar i klubben och spela. 

Då häver han självklart ut sig att jag var en svikare och att han inte tyckte att jag förtjänade att få nytt förtroende att fortsätta spela där nästa säsong, vi är nu i april typ. 
Jag hade självklart inga tankar på att stanna och jag ville flytta, byta klubb eller sluta att spela, det var dom ändra banorna jag såg. 

Men på något sätt blev jag hemifrån övertalad att fortsätta i klubben med den här tränaren och glömma det som varit och gå vidare, förhoppningsvis starkare utav det. 

Jag fortsatte alltså att spela där och drog igång med sommarfysen i mitten av April. 

Det kändes ganska bra till en början med laget och tränaren, det gick iallafall att leva med, det var ingen större katastrof. 

Men ibland så kom såklart idiotförklaringar från tränaren och spydiga kommentarer hit och dit, jag valde att inte bry mig och istället försöka träna ännu hårdare för att vinna lite respekt på det sättet istället för att käfta emot som jag väldigt ofta ville göra men försökta att bara lyssna på hans ord och bara ta emot. 

Sen åkte jag till Västerås och Leksand på hockeyläger och gick på is, När jag hade varit i Leksand ungefär halva veckan så ringer tränaren och frågar vart jag är, Jag hade tidigare sagt till honom att jag skulle dit på hockeyläger och träna på is på en målvaktsvecka där uppe.

Det första han säger i telefonen är som sagt "vart är du?" I Leksand sa jag lite oförståendligt...
"Vad fan gör du där?" hörs i andra sidan luren, jag är ju på hockeyläger, det har jag ju sagt tusen gånger tänkte jag för mig själv, sen blev det lite lugnare och jag trodde först att han trodde att jag bara åkte dit för att slippa delar av sommarfysen för att åka till Leksand och leva loppan.

Så var det inte riktigt, men samtalet blev trevligare och sen var det inge mer med det.
Senare under veckan stukade jag foten och jag skickade ett sms till tränaren och sa att jag kanske inte kan gå på is första veckan med laget eftersom jag gick på kryckor. 

När jag kom till ishallen under ispremiären så antog jag att han skulle fråga hur det var och så, han tittade inte ens på mig trots att jag stod i båset rakt framför honom, han tittade åt sidan och sket totalt i mig.
Jag stod där glatt med mina kryckor och kollade på träningen.
Sen när foten blev bättre och bättre gick jag också på is, det gick bra från början och det kändes bra med allt fram till vi skulle spela första träningsmatchen. 

Vi skulle upp och köra fys efter träningen, och jag höll på att ta fram vikter och stänger så man kunde köra med, han sa att jag skulle flytta på stången för han tyckte att den låg i vägen (för vad vet jag inte) Jag flyttade stången medans ALLA i laget stod och kollade på, inte mer med det liksom... 

Sen börjar han att säga saker som : "Ibland undrar man fan om du har hjälp när du runkar också." 
Jag förstod först ingenting, vad säger han? 

Jag blev förstår ursinnig och försökte att hålla masken och bara le lätt mot honom, Jag frågade "vad är det med dig?" och flinade lätt, HELA laget stod och glodde bara, han fortsatte att säga duma och idiotiska saker, sen när vi han sa att vi skulle börja köra kom han fram till mig och sa : typ att jag skulle ge fan i att vara spydig emot honom, och att jag var ett problem hela tiden och stod och pratade elakt om mig medans jag slet med min stång. 

Sen gick han fram och stod kanske en meter ifrån mig medans jag körde, jag la ner stången på golvet med en ganska hård smäll och frågade "Ska jag köra eller inte?, Flytta på dig då! sa jag med ganska höjd röst och tog upp stången igen och han gick iväg och skakade på huvet, jag tror aldrig jag tagit i så mycket på en fys förut, svetten sprutade och jag sprang ifrån dom flesta. 

Efter fysen samlas laget och han berömer oss för träningen, "Speciellt mig säger han. " 
han ber samtidigt om ursäkt och att han inte menade något av det han sa? 
Jag blev nästan ännu mer förbannad till en början? Vadå jag menade det inte? ... 

jag förstod ingenting, hur dum är han egentligen? 

Efterträningen samlades han och de andra målvakterna och han sa att de andra skulle få åka med och spela första träningsmatchen och jag fick stanna hemma, sedan skickade han ut dom andra två och vi skulle ha ett snacka i enrum.

Han frågade först "hur är det"? 
"Inte så bra..." sa jag tyst. 
Han bad återigen om ursäkt för att han hävdt ut sig allt det där inför alla och hånat mig som han gjorde. 
Det verkligen brann inom mig och jag har nog aldrig varit så arg i hela mitt liv. 
Dessutom sa han att jag inte blev uttagen på matchen "bara" för att de andra målvakterna har flyttat hemifrån och kanske tycker att det är lite tufft i början så därför ville han att de skulle vara med på matchen för att få en uppmuntran på så sätt. 

jag minns att jag duschade snabbt och åkte hem och la mig i sängen och grät mig till sömns. 

Jag fick stå EN träningsmatch utav 8 och vi var 3 målvakter? 
Redan då misstänkte jag att något måste vara fel, eller är jag såhär dålig? Själv tyckte jag att jag inte alls var sämre än de andra målvakterna, tvärtom. 
Jag har tränat hårt hela sommaren, och även tränat hårt på isen på försäsongen, till vilken nytta då? 

Jag gjorde min första match hemma mot grums vi vann med 6-1 jag hade 20skott. 
han sa att han var "Imponerad" utav min insats och att det var kul att se.

jag blev glad och började nästan ta honom på allvar, han sa någon gott om mig, vilket mirakel liksom. 

Men lik fan fick jag sitta på bänken 6-8 matcher i rad innan den målvakter som ståt mest blev sjuk och jag fick stå borta mot Arboga, vi vann med 4-1 och jag räddade 25 skott av 26. 
Återigen fick jag massvis med beröm i omklädningsrummet så som i tidningen då det stod 2-3 rader om mig som var hans ord. 

Jag fick stå matchen efter också eftersom den andra var på ett läger, vi vann den också med 4-3 mot Valbo, ingen kanon match, men vi vann och det är väl det som räknas? 

Sen vet jag inte vad som hände, jag fick inte ens byta om till ett antal matcher.
När vi mötte Falun borta i Oktober tror jag, fick jag och en till följa med laget dit upp bara för att köra fys innan matchen.

Vi sprang intervaller och han sa att vi körde bra hela tiden, tills den sista när vi kom i mål och vi la oss ner helt slut och jag sa lite för mig själv "Man är ju spyfärdig ju" vilket han hörde. 

"Ska du spy"? frågade han 

jag försökte att inte bry mig utan jag bara låtsades inte höra det. 

"Då bort dit och tryck ner knytnäven i halsen då!" sa han med lite högre röst, jag fattade ingenting, vad fan har han emot mig egentligen? Det var väl inte till honom jag sa att jag mådde illa? varför ska han behöva säga så?

Jag struntade i det som i allt annat och sprang de sista intervallerna. 
och sen satte mig glatt på läktaren och kollade på matchen i Lugnets Ishall i Falun en torsdags kväll mitt i veckan. 

Då kände jag att jag orkar inte ta mer skit från honom, då började jag att mejla klubbar och frågade ifall de hade plats för en målvakt i truppen lite diskret. 
Jag var helt enkelt trött på att han kallades "oss" (laget) för allt som "fittor till bortskämda idioter" lysande förebild. 

Och det jag tror att jag stör mig mest av allt på var att han aldrig pratade med mig, jag frågade säkert 10 gånger, "Varför får jag inte spela?" Jag minns att en gång svarade han : "Än sen då..." sen gick han därifrån, han verkade rädd att ha en liten disskution, varför skulle han annars bara gå iväg utan att ge ett svar?
Jag frågade fler gånger efter det, jag frågade vad jag kunde göra bättre, träna ännu hårdare? 
Allt jag fick till svar: Fortsätt träna som du gör, du kommer att få chansen snart, och så blev det om och om igen!

Dagen innan jag åkte till Sunne och provtränade hade jag ett möte med honom, då sa han att han tyckte att jag höjt mig nästan mest av alla i laget, han tyckte eller han sa iallafall att jag var en av de som tränade hårdast och till och med att jag skulle kunna få ett bra hockeyjobb iframtiden, jag satt bara och sa "ja" och "mmh.." som vad fan snackar du om?
Varför i hela friden har jag suttit på bänken hela säsongen för då om jag nu tränat och gjort det så bra? VARFÖR?
Trots att orden lät så bra så blev jag bara arg och ledsen, det kändes som att han drev med mig och skämtade med mig. 


Sen åkte jag till Sunne och tränade i slutet av November och sedan dess har det varit klart att jag ska flytta dit efter juluppehållet. 
Tycker faktiskt synd om dom i laget som ska fortsätta bli kallade saker av han som hade en misslyckad karriär, blev sparkad hit och dit. 



Och nu är vi där, 31 December klockan är 11minuter ifrån 2012 och jag har nu suttit i nästan 2 timmar för att skriva ner det här, jag hör raketer utanför mitt fönster smälla och lysa fint. 

På måndag flyttar jag till Sunne och börjar om på nytt. Mer taggad en någonsin! 


Nutid. 
Som sagt. Detta skrevs för lite mindre än två år sedan, det var en tuff tid som jag faktiskt brukar tänka på dagligen, men jag ångrar ingenting och jag tycker inte synd om mig själv heller. Det här har bara gjort mig starkare. Jag och Karlskoga har gått skiljda vägar, jag har knappt några kompisar kvar där idag, iallafall ingen jag har vidare kontakt med. Förutom familjen och släkten som är kvar där. Och det är bäst så, jag längtar absolut inte hem. 
I Sunne däremot har jag fina minnen, det kommer jag aldrig att glömma. Det fick mig att fortsätta med hockey och en nystart som gjorde mig otroligt gott. 

Men nu ser vi framåt, skola 08 imorgon. Återkommer inom kort! 

@Hockeyrumpa