Detta är ett tidigare blogginlägg. Det skrev jag på nyårsafton 2011. Detta är faktiskt en skön story. Och läsvärt. Det lovar jag. 


Har läst två kapitel utav Zlatans självbiografi och sen blev jag helt plötsligt sugen på att göra en egen, så jag tänkte varför inte egna nyårsaftons kvällen av att försöka skriva ner lite tankar om mig själv och göra något liknande om varför jag flyttar osv...

Med det här ska jag försöka att berätta bara av dom senaste åren, faktiskt skulle jag vilja säga att det började vid 10 års ålder ungefär, morsan och farsan skillde sig och jag var ofta ledsen och grät nästan jämnt, allt jag hade på den tiden var Ishockeyn skulle jag vilja säga, och den gick riktigt bra, på den tiden.
Ja menar, jag var inte superstar eller så men när jag var på hugget var jag på god väg. 

Det gick bra ända framtill jag blev uttagen i Tv-Pucken, jag fick spela första matchen, släppte in 2 skott jag ska ta alla dagar i veckan, men vi vann ändå matchen med 8-2 och jag minns att jag gjorde en bra räddning på ett friläge i början av matchen. 

Men självklart gick det inte som jag hade velat, jag hade drömmar om att spela matcher som sändes på tv. 
Redan då låg såklart tankarna på att visa upp mig för att komma in på ett hockeygymnasium någonstans, Leksand var drömmen.

Men jag fick inte göra några fler matchen under turneringen och vi slutade på en 8-9 plats i turneringen, jag tänkte väl inte mer på det utan att det bara var att gå vidare och inte ta det som att karriären var körd pågrund av det.
Jag tog nya tag och spelade den säsongen i ett u16 elit lag

Jag tror det var då det började att gå utför, Jag minns att jag tränade hårt när vi tränade, jag lyssnade på målvaktstränaren och jag kämpade hårt på varje träning.

Jag fick spela mestadels av matcherna och gjorde bra matcher då och då, men ändå gick det fortfarande inte riktigt som jag ville.
Jag blev uttagen på en "Swe-Camp" och då tänkte jag att det då var att ta revansh ifrån mitt fiasko i Tv-pucken.
Hela lägret gick lysande, jag minns att vi spelade två matcher, jag släppte in ett mål, räddade straffar från spelare som numera har representerat sverige i landslag bland annat. Jag kände att jag hade kommit tillbaka och på något sätt slagit tillbaka och visa att jag faktiskt kan.
Men till min stora besvikelse blev jag reserv till elit-lägret i norrtälje där det var 4st uttagna, tänk att jag var så pass nära ändå tänkte jag och försökte att återigen fokusera på något annat. 
Nu var alla mina tankar på att spela bra och försöka komma in på ett hockeygymnasium och hade redan då runt jul tankar på att flytta till Kristinehamn, jag trivdes inte i klubben och tränare och spelare var emot mig, jag fick blickar utav föräldrar till spelare.
Jag ville därifrån snabbast möjligen, men jag slet säsongen ut, jag var ärligt talat less på hockey och hade många tankar på att sluta.
Sen när jag inte kom in på något hockeygymnasium och blev reserv i Leksand kom ännu en besvikelse, jag blev kvar i "klubben"  och tänkte väl inte mer på det utan det var en ny säsong det gamla är glömt, nya, friska tag tänkte jag.
Men det blev lite samma sak där, jag tyckte att jag klarade mig bra förvånansvärt länge, jag fick spela några j20 matcher och jag kan inte säga att jag räknade med 2matcher i veckan innan säsongen, det var första året i J18,det är klart att det är tufft och det är kukurans om platserna, givetvis. 
Jag gjorde någon enstaka match i j18 och gjorde det bra 2 utav 3 tycker jag själv iallafall. 
Men så efter jul så kan man säga att det "senaste" började.

Jag fyllde år i februari och fick biljett till utematchen mellan Leksand-Mora, jag blev givetvis jätte glad och jag hade inga tankar på att jag inte kunde åka.
Sen när man dagen innan matchen alltså den 25:e februari som man får reda på att man ska ha en träning i 40min på uterinken just kl 5, matchen började nämligen 4. 

Är man dum i huvet om man misstänker att det var lite uppgjort för att Robin inte ska få också och se på Leksand?
Vi hade en viktigt match på söndagen, nu är vi alltså på fredagen. 
Jag frågade tränaren (som jag återkommer till senare) om jag fick lov att åka och hoppa träningen. 
Och tittade på mig som om jag var dum i huvet och sa att det inte alls var okej. 

Jag tänkte inte mer på det och gick funderande ut i omklädningsrummet och tänkte på vad i helvete skulle jag göra? Åka på hockey, eller ha en pajas träning på uterinken som garanterat inte kommer att bli ett minne för livet som matchen skulle bli. 

Jag blev inkallad i tränarrummet innan vi skulle upp och köra fys som vi gör i samband med varje träning. 
Hur tänker du när du kommer dagen innan och ber om att få ledigt? Jag försvarade mig med att det inte var något snack om någon träning förr, det var väl han som kom dagen innan och sa att vi skulle träna? 
Jag blev såklart arg men vågade inte riktigt berätta det. 

Jag gick upp och körde fysen, då sa tränaren för hela laget att den som inte kommer på "träningen" imorgon får inte vara med på söndag, och jag lovar, han glodde arg på mig under hela "talet". 
Jag tänkte inte mer på det utan jag åkte till Leksand dagen därpå och såg matchen.
Jag åkte inte ner till ishallen och kollade på matchen utan jag låg hemma i sängen och följde matchen via Swehockey minns jag.

Dagen efter på måndagen hade vi morgon träning och jag blev som jag anade inkallad på tränarrummet och han frågade vad fan jag gjorde där, för att träna sa jag och undrade vad det nu var frågan om. Jag fick ju inte vara med på matchen, var inte det "straffet" för att jag inte tränade tänkte jag? 

Det blev ingen större despyt just då, här blev han lite som Guardiola mot Zlatan. 
Han hälsade aldrig, tittade inte på mig eller någonting. 

Sen i efterhand har jag hört utav lagkamraterna som jag umgicks med (de få) att han hade hävt ur sig att jag var en svikare, och att jag skulle frysas ut ur laget. 
Och då pratar vi j18 nivå, 16-17 åriga killar. 


Jag tränade på och försökte iallafall kämpa trots att jag blev psykad i stort sätt varje dag av egna "lagkamrater". 
Senare i mars då säsongen nästan var slut, vi hade iallafall inga seriematcher kvar, eftersom jag inte fick vara med över huvedtaget som sista 3-4 matcherna. 

Jag beslöt mig för att ta en timeout från hockeyn säsongen ut och inte spela/träna mer för den här säsongen utan fundera på om jag verkligen vill fortsätta spela. 
Jag tog efter några veckor ett beslut att jag skulle fortsätta och jag skulle göra ett "sista" försök att satsa hårt och försöka bli bra i framtiden.
Jag hade i början av mars varit i Nyköping och provspelat, jag åkte dit och tränade ett pass med dom, utan att berätta för mitt dåvarande lag såklart. 
Jag fick senare ett erbjudande att spela där nästa säsong. (säsongen som nu pågår) 
jag blev jätte glad och jag hade bestämmt mig för att flytta och ta tag i både ishockeyn och skolan på allvar.
Men tyvärr fick jag ett nej hemifrån och jag fick inte flytta.

Nehe tänkte jag, då är väl det ända altenativet att sluta med ishockey för gott och göra som alla andra ungar, supa varje helg, sitta hemma varje dag och glo in i väggen och inte göra någonting.
Sen hade jag ett möte tillsammans med skolan och (tränaren) om jag ville vara kvar i klubben och spela. 

Då häver han självklart ut sig att jag var en svikare och att han inte tyckte att jag förtjänade att få nytt förtroende att fortsätta spela där nästa säsong, vi är nu i april typ. 
Jag hade självklart inga tankar på att stanna och jag ville flytta, byta klubb eller sluta att spela, det var dom ändra banorna jag såg. 

Men på något sätt blev jag hemifrån övertalad att fortsätta i klubben med den här tränaren och glömma det som varit och gå vidare, förhoppningsvis starkare utav det. 

Jag fortsatte alltså att spela där och drog igång med sommarfysen i mitten av April. 

Det kändes ganska bra till en början med laget och tränaren, det gick iallafall att leva med, det var ingen större katastrof. 

Men ibland så kom såklart idiotförklaringar från tränaren och spydiga kommentarer hit och dit, jag valde att inte bry mig och istället försöka träna ännu hårdare för att vinna lite respekt på det sättet istället för att käfta emot som jag väldigt ofta ville göra men försökta att bara lyssna på hans ord och bara ta emot. 

Sen åkte jag till Västerås och Leksand på hockeyläger och gick på is, När jag hade varit i Leksand ungefär halva veckan så ringer tränaren och frågar vart jag är, Jag hade tidigare sagt till honom att jag skulle dit på hockeyläger och träna på is på en målvaktsvecka där uppe.

Det första han säger i telefonen är som sagt "vart är du?" I Leksand sa jag lite oförståendligt...
"Vad fan gör du där?" hörs i andra sidan luren, jag är ju på hockeyläger, det har jag ju sagt tusen gånger tänkte jag för mig själv, sen blev det lite lugnare och jag trodde först att han trodde att jag bara åkte dit för att slippa delar av sommarfysen för att åka till Leksand och leva loppan.

Så var det inte riktigt, men samtalet blev trevligare och sen var det inge mer med det.
Senare under veckan stukade jag foten och jag skickade ett sms till tränaren och sa att jag kanske inte kan gå på is första veckan med laget eftersom jag gick på kryckor. 

När jag kom till ishallen under ispremiären så antog jag att han skulle fråga hur det var och så, han tittade inte ens på mig trots att jag stod i båset rakt framför honom, han tittade åt sidan och sket totalt i mig.
Jag stod där glatt med mina kryckor och kollade på träningen.
Sen när foten blev bättre och bättre gick jag också på is, det gick bra från början och det kändes bra med allt fram till vi skulle spela första träningsmatchen. 

Vi skulle upp och köra fys efter träningen, och jag höll på att ta fram vikter och stänger så man kunde köra med, han sa att jag skulle flytta på stången för han tyckte att den låg i vägen (för vad vet jag inte) Jag flyttade stången medans ALLA i laget stod och kollade på, inte mer med det liksom... 

Sen börjar han att säga saker som : "Ibland undrar man fan om du har hjälp när du runkar också." 
Jag förstod först ingenting, vad säger han? 

Jag blev förstår ursinnig och försökte att hålla masken och bara le lätt mot honom, Jag frågade "vad är det med dig?" och flinade lätt, HELA laget stod och glodde bara, han fortsatte att säga duma och idiotiska saker, sen när vi han sa att vi skulle börja köra kom han fram till mig och sa : typ att jag skulle ge fan i att vara spydig emot honom, och att jag var ett problem hela tiden och stod och pratade elakt om mig medans jag slet med min stång. 

Sen gick han fram och stod kanske en meter ifrån mig medans jag körde, jag la ner stången på golvet med en ganska hård smäll och frågade "Ska jag köra eller inte?, Flytta på dig då! sa jag med ganska höjd röst och tog upp stången igen och han gick iväg och skakade på huvet, jag tror aldrig jag tagit i så mycket på en fys förut, svetten sprutade och jag sprang ifrån dom flesta. 

Efter fysen samlas laget och han berömer oss för träningen, "Speciellt mig säger han. " 
han ber samtidigt om ursäkt och att han inte menade något av det han sa? 
Jag blev nästan ännu mer förbannad till en början? Vadå jag menade det inte? ... 

jag förstod ingenting, hur dum är han egentligen? 

Efterträningen samlades han och de andra målvakterna och han sa att de andra skulle få åka med och spela första träningsmatchen och jag fick stanna hemma, sedan skickade han ut dom andra två och vi skulle ha ett snacka i enrum.

Han frågade först "hur är det"? 
"Inte så bra..." sa jag tyst. 
Han bad återigen om ursäkt för att han hävdt ut sig allt det där inför alla och hånat mig som han gjorde. 
Det verkligen brann inom mig och jag har nog aldrig varit så arg i hela mitt liv. 
Dessutom sa han att jag inte blev uttagen på matchen "bara" för att de andra målvakterna har flyttat hemifrån och kanske tycker att det är lite tufft i början så därför ville han att de skulle vara med på matchen för att få en uppmuntran på så sätt. 

jag minns att jag duschade snabbt och åkte hem och la mig i sängen och grät mig till sömns. 

Jag fick stå EN träningsmatch utav 8 och vi var 3 målvakter? 
Redan då misstänkte jag att något måste vara fel, eller är jag såhär dålig? Själv tyckte jag att jag inte alls var sämre än de andra målvakterna, tvärtom. 
Jag har tränat hårt hela sommaren, och även tränat hårt på isen på försäsongen, till vilken nytta då? 

Jag gjorde min första match hemma mot grums vi vann med 6-1 jag hade 20skott. 
han sa att han var "Imponerad" utav min insats och att det var kul att se.

jag blev glad och började nästan ta honom på allvar, han sa någon gott om mig, vilket mirakel liksom. 

Men lik fan fick jag sitta på bänken 6-8 matcher i rad innan den målvakter som ståt mest blev sjuk och jag fick stå borta mot Arboga, vi vann med 4-1 och jag räddade 25 skott av 26. 
Återigen fick jag massvis med beröm i omklädningsrummet så som i tidningen då det stod 2-3 rader om mig som var hans ord. 

Jag fick stå matchen efter också eftersom den andra var på ett läger, vi vann den också med 4-3 mot Valbo, ingen kanon match, men vi vann och det är väl det som räknas? 

Sen vet jag inte vad som hände, jag fick inte ens byta om till ett antal matcher.
När vi mötte Falun borta i Oktober tror jag, fick jag och en till följa med laget dit upp bara för att köra fys innan matchen.

Vi sprang intervaller och han sa att vi körde bra hela tiden, tills den sista när vi kom i mål och vi la oss ner helt slut och jag sa lite för mig själv "Man är ju spyfärdig ju" vilket han hörde. 

"Ska du spy"? frågade han 

jag försökte att inte bry mig utan jag bara låtsades inte höra det. 

"Då bort dit och tryck ner knytnäven i halsen då!" sa han med lite högre röst, jag fattade ingenting, vad fan har han emot mig egentligen? Det var väl inte till honom jag sa att jag mådde illa? varför ska han behöva säga så?

Jag struntade i det som i allt annat och sprang de sista intervallerna. 
och sen satte mig glatt på läktaren och kollade på matchen i Lugnets Ishall i Falun en torsdags kväll mitt i veckan. 

Då kände jag att jag orkar inte ta mer skit från honom, då började jag att mejla klubbar och frågade ifall de hade plats för en målvakt i truppen lite diskret. 
Jag var helt enkelt trött på att han kallades "oss" (laget) för allt som "fittor till bortskämda idioter" lysande förebild. 

Och det jag tror att jag stör mig mest av allt på var att han aldrig pratade med mig, jag frågade säkert 10 gånger, "Varför får jag inte spela?" Jag minns att en gång svarade han : "Än sen då..." sen gick han därifrån, han verkade rädd att ha en liten disskution, varför skulle han annars bara gå iväg utan att ge ett svar?
Jag frågade fler gånger efter det, jag frågade vad jag kunde göra bättre, träna ännu hårdare? 
Allt jag fick till svar: Fortsätt träna som du gör, du kommer att få chansen snart, och så blev det om och om igen!

Dagen innan jag åkte till Sunne och provtränade hade jag ett möte med honom, då sa han att han tyckte att jag höjt mig nästan mest av alla i laget, han tyckte eller han sa iallafall att jag var en av de som tränade hårdast och till och med att jag skulle kunna få ett bra hockeyjobb iframtiden, jag satt bara och sa "ja" och "mmh.." som vad fan snackar du om?
Varför i hela friden har jag suttit på bänken hela säsongen för då om jag nu tränat och gjort det så bra? VARFÖR?
Trots att orden lät så bra så blev jag bara arg och ledsen, det kändes som att han drev med mig och skämtade med mig. 


Sen åkte jag till Sunne och tränade i slutet av November och sedan dess har det varit klart att jag ska flytta dit efter juluppehållet. 
Tycker faktiskt synd om dom i laget som ska fortsätta bli kallade saker av han som hade en misslyckad karriär, blev sparkad hit och dit. 



Och nu är vi där, 31 December klockan är 11minuter ifrån 2012 och jag har nu suttit i nästan 2 timmar för att skriva ner det här, jag hör raketer utanför mitt fönster smälla och lysa fint. 

På måndag flyttar jag till Sunne och börjar om på nytt. Mer taggad en någonsin! 


Nutid. 
Som sagt. Detta skrevs för lite mindre än två år sedan, det var en tuff tid som jag faktiskt brukar tänka på dagligen, men jag ångrar ingenting och jag tycker inte synd om mig själv heller. Det här har bara gjort mig starkare. Jag och Karlskoga har gått skiljda vägar, jag har knappt några kompisar kvar där idag, iallafall ingen jag har vidare kontakt med. Förutom familjen och släkten som är kvar där. Och det är bäst så, jag längtar absolut inte hem. 
I Sunne däremot har jag fina minnen, det kommer jag aldrig att glömma. Det fick mig att fortsätta med hockey och en nystart som gjorde mig otroligt gott. 

Men nu ser vi framåt, skola 08 imorgon. Återkommer inom kort! 

@Hockeyrumpa

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hallå där kött & blåbär! Jag har precis slagit ett världsrekord i diciplin dagen till ära. Jag har bestämt mig att från och med måndag (igår) ska jag ge mig ut och springa och gymma varje dag hela den här veckan så att man får igång flåset och bygger...

Hallå! Idag fick jag lust att göra ett inlägg via iPaden. Det blir en rolig utmaning och förmodligen fler stavfel än vanligt då T9 förmodligen kommer att hitta på någon väldigt dum korrigering. Som vanligt. Som rubriken lyder hade jag tänkt att s...

Tjena, hallå, hej!Ursäktar för den bristande uppdateringen här under de senaste dagarna, jag har dessvärre inte haft tid, eller rättare sagt har jag haft alldeles för mycket tid och helt enkelt inte gjort så mycket att jag haft någonting särksilt att...

Hallå i stugorna! Klockan har precis passerat 17 och jag har intagit soffläget och kommer troligtvis, med största sannorlikhet bli kvar här resten av dagen. En dag som började fantastiskt tidigt då jag klev upp redan klockan 4 för att kolla på Los An...

Tjena allesammans! Jag har precis kommit innanför dörren och just etablerat mig i soffläget för att koppla av en liten stund efter en dag i full fart. Dagen började vid tuppen och fortsätte med ett lättare träningspass på morgonen för att få iväg sta...