Hallå grabbar, flickor, herrar, damer, hundar, katter med mera. 

Nu hade jag tänkt att göra ett nytt försök att få igång en blogg om mitt händelserika och parodifyllda liv. 
Det har gått bra tidigare men då har jag tröttnat och gett upp och inte haft någon ork till att kladda ner någonting, jag får ofta höra att jag är en jävel på att skriva så därför tänkte jag göra som Foppa och göra ett nytt comeback försök. Vi får se hur det lyckas, förhoppningsvis lyckas det bättre än för honom. 

Det var väl snart ett år sedan jag skrev ett inlägg senast. Så sent som i september faktiskt. Strax efter Leksands premiär hemma mot Brynäs så skrev jag ett inlägg som kom att bli det sista på ett tag. 
Anlednignarna var många, jag tappade motivationen och hade ingen ork längre, och till slut så glömde jag helt bort detta och det är ingen ide att skriva någonting om man inte har någon bra story eller något bra att skriva. Det anser jag att jag har nu, ett antal månader har gått och det har hänt massor. Både bra och dåliga. 


Hockeysäsongen 2013-2014 - Den sämsta i min karriär. 

Jag hade tänkt att sammanfatta säsongen som gått för min egen del, som är utan att underdriva den tuffaste och jobbigaste jag någonsin haft, den går inte ens att jämföra med de säsongerna i Bofors och Calle Steen. Det här var nästan ett snäp värre. 
Säsongen började väldigt bra. Jag kände mig riktigt het till en början av försäsongen, jag träffade en jättefin tjej som jag har kvar än idag och livet var på gränsen till bättre än någonsin. Men sen när serierna skulle dra igång och säsongen började på riktigt så försvann allt. När höstmörket kom och regnet föll dag efter dag försvann allting. Det var som att jag helt tappade bort mitt spel och den ynka talang jag besitter. Puckarna haglade in från alla håll och kanter, över mig, igenom mig, brevid och under mig. Ingenting stämde längre. Det tog ganska hårt på mitt psyke. Det fortsatte i nästan två månader utan en enda bra träning och till slut fick jag ett psykbryt. Hela livet raserades och skolan körde ner i diket och hela jag körde av vägen. Mitt enorma underpresterande på isen påverkade hela mig. Jag blev tvungen att genomgå den jobbigaste tiden i hela mitt liv hittils, och jag har haft ett par sådana. Men den här var absolut värst. Jag började skolka, jag gjorde allt i min makt för att hitta lösnignar på hur jag skulle få tillbaka mitt målvaktspel. Ingenting hjälpte. Till slut gick det så långt att jag en kväll bestämde mig för att sluta. Skrev en tweet och sa adjö och stängde av telefonen ifall någon av coacherna skulle bli oroliga. 
Då var det tungt, hockey har varit mitt största och egentligen enda intresse hela mitt liv. Men som det var i det ögonblicket så hade alla glädje och gnista fått en stor våg över sig och släkts. Det var totalt nattsvart. 

Jag tog två uppehåll från hockey för att lugna ner mina känslor och det kändes bra ibörjan av varje "comeback" men efter en vecka eller två så var det lika illa igen. Jag är tyvärr en person som är väldigt självkritisk. Jag vet vad jag kan och hur bra jag kan vara, men när jag inte får till det kan jag bli enormt arg på mig själv, och då är det inga snälla ord eller tankar som rör sig i min skalle. Det här är utan tvekan säsongen som jag dumt nog har slagit av enormt många klubbor i rent raseri och frustration. Det blev november och snön började falla ner från himlen. Då saker och ting utomhus ljusnar lite. Men inte för mig, det blev värre och värre, till slut tog jag allt i egna händer och sökte upp en psykolog som skulle försöka hjälpa mig, funkade sådär, jag var så pass nedstämd att jag fick gå till en psykiatri för att få ordning på mina problem. En kväll var det till och med så illa så att jag fick åka sjuktransport till Säter för att få ordentlig hjälp. Man åker inte dit om man inte har allvarliga problem. Jag ville inte leva längre, så enkelt var det, men som tur var (var) jag stark nog att inte göra några sådana idiotiska försök. Jag kunde vakna mitt i natten och ligga och fundera "ska jag?" "vem skulle sakna mig?" "Är det värt det?" Sedan ska vi också säga att jag var en jävel på att dölja det här. Jag tror inte det var många som såg igenom mig och förstod hur illa jag faktiskt mådde, innan jag började ropa på hjälp.

Jag fick i den vevan börja käka deprisiva tabletter som skulle pigga upp, varje morgon. Men det hjälpte föga och jag fick hela tiden höja dosen och styrkan i tabletterna. 
Jag gick fortsättningsvis till  psykologen 2-3 gånger i veckan som försökte röra om i grytan och få mig att tänka på andra sätt och hur jag ska kunna vända en negativ tanke till en positiv. Och framförallt, ge mig någon form av självkänsla. 
Självförtroende är någonting som pendlar från dag till dag, vecka till vecka, det beror på hur det går. En självkänsla är däremot något som alltid måste finnas, hur man ser på sig själv och vad man tycker om sig själv. Jag hade varken självförtroende eller självkänsla. Jag var helt knäckt. Så gick jag i nästan tre månader. Men tiden gick och det blev ingen kännbar bättring. Till slut kom ett efterlängtat juluppehåll och jullov. Jag fick åka hem till Karlskoga och familjen för att hämta krafter, livslust och intala mig själv att jag har saker att leva för. 
Jag blev hemma ett tag och åkte tillbaka till Leksand strax innan nyår. Då var jag mycket starkare och mycket mera stadig än när jag åkte. Det syntes ljus i min tunnel som jag försökte nå i början av nya året. 

Jag återupptog hockeyn igen och det kändes bättre än på väldigt länge. Att jag fick debutera  i A-laget så sent som i Januari säger en del om min tid i frysboxen efter som jag var den som spelade flest säsongen innan. 
Det gick helt okej, jag började att hitta tillbaka glädjen och känslan och så gick det även bättre och bättre. 
Tills Valbo kom på besök. Jag skrev innan att jag är en sån som är väldigt självkritisk, jag har väldigt höga krav på mig själv och har alltid haft. Mitt huvud är som en journalist som varje dag publicerar en löpsedel om hur dålig jag är och hur mycket fel jag har gjort. Vi förlorade matchen med 1-14. Jag upprepear. 1-14. Jag var klappkass. Rakt igenom, jag var helt ohyggligt dålig. Pinsamt, skamligt och helt fantastiskt värdelös för att prata klarspråk.
 
Då raserades hela livet igen. Hockey betyder väldigt mycket för mig, så när det går mindre bra där går det också mindre bra i resten av livet. Jag fungerar så och har alltid gjort. Mitt humör och min status har för det mesta med hockey att göra. Går det bra är jag väldigt glad, snäll och allt vad en trevlig person heter. Går det dåligt är jag förbannad, tillbakadragen och ledsen. Kanske inte den bästa egenskapen man kan ha. Men jag fungerar så och kommer förmodligen alltid att göra sålänge jag håller på med ishockey. 
Det är ganska sjukt att hockey kan påverka en männsika såhär mycket. Att man tillslut bara vill få slut på livet bara för att man inte lyckas som man vill med sin idrott.
Då fick jag iallafall vackert kliva tillbaka till ruta ett och fick återgå till medecier och öka antalet psykologbesök. 
Som fick effekt. 

Då hade jag livs levande ängel till flickvän som hjälpte mig oerhört mycket och stöttade mig hela tiden.
Jag har henne att tacka för väldigt mycket. Då hade vi en veckas uppehåll från matcher. Då tog jag kontakt med målvaktstränare jag haft förr och delar väldigt mycket meningar med och som har hjälpt mig massor genom åren.
Nästa match skulle vi till Furudal och möta Ore.
Mitt självförtroende var långt ner i botten och jag hade mer en gärna ringt och sagt att jag var sjuk och inte kunde åka med. Jag var faktiskt påväg att göra det tills mamma ringde och pratade med mig. Då fick jag oerhört värmande ord. Som direkt gav mig en tankeställare och en stor revanschlusta. Jag åkte till matchen, och jag hade ingen aning om vart jag stod. Skulle jag vara bra eller skulle jag vara lika hopplös igen. Jag kände av stämnnigen i laget att ingen riktigt litade på mig. Det förstår jag när man har en målvakt som senast släppt in 14 kassar och hela tiden går och kritiserar sig själv överallt högt inför alla. Det gav mig en väldig motivation till att visa alla. Mig själv och laget att jag kan resa mig. Det tycker jag att jag gjorde. Vi torskade ganska rejält men jag spelade vädligt bra och räddade 60 av 68 puckar. Det var väldigt godkänt med tanke på allt som rörde sig i min skalle och att jag inte ens ville åka och spela. Vi ska också säga att det krävs ganska mycket av mig för att jag själv ska tycka att jag har gjort det bra.

Det var en u-sväng. Då kom det en gnista som sedan blev till en eld. Den dagen, den kvällen, den matchen vände allt. Då blev det plötsligt kul att vakna dan därpå och gå och träna. Då fick jag ett kvitto på att jag har kvalitér inom mig som jag hela tiden tvivlat på och ältat dag efter dag. 

Då fick jag en ny livlina som jag lyckades gripa tag i den här gången. Därefter spelade jag 4-5 matcher som gick hur bra som helst. Jag var tillbaka där jag ville vara. Både på isen och i livet. Skolan började rätta till sig, och jag började att rädda puckar igen. Då förändrades jag och lyckades hitta mig själv igen efter nästan ett halvår som varit kattskit rakt igenom. 

Jag stämplade ut från alla psykologer och tackade för hjälpen. Jag blev mig själv igen, den Robin jag vill vara och förmodligen den som andra också vill att jag ska vara. Man brukar ju alltid säga att man är flera personer i en. När man är i skolan är man en. När man är ensam hemma är man en. När man står i mål är man en. Så är jag. 
Jag blev Robin igen. På alla ställen.

Jag har många att tacka för att jag lyckades komma tillbaka på spåret igen. Flickvännen, familjen, psykologer, målvaktstränare och lagkamrater. Ingen nämnd ingen glömd. 

Som sagt, solen gick upp i livet och det rullade på och jag var återställd. 
Vi åkte till Hofors i slutet av Januari och spelade en match som i sista perioden tyvärr blev den sista för säsongen. Jag fick ett slagskott som gjorde att revbenen gav vika och sprack. Tråkigt såklart, när saker och ting väl började stämma och fungera så skulle kroppen gå sönder. Men ett revben läcker, det är svårare att läcka sår som sitter i huvudet. Ett revben var ingen big deal. Jag har genomgått svårare perioder en så. Givetvis tråkigt att inte kunna spela mer hockey på ett tag, men jag var bara glad att jag hade fått tillbaka min livsgnista. 

Den har hållit i sig än idag, nu är vi i slutet av April och livet flyter på. Just nu njuter jag av ett påsklov och sitter i min sackosäck och följer dagens Premier-League med datorn i knät. En skön, avkopplande lördag helt enkelt. 

På måndag börjar skolan igen och förhoppningsvis kommer vi igång med sommarträningen snart. Jag ser fram emot det som komma skall. Tack för mig. Jag återkommer så snart jag har tid. 

     

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hallå där kött & blåbär! Jag har precis slagit ett världsrekord i diciplin dagen till ära. Jag har bestämt mig att från och med måndag (igår) ska jag ge mig ut och springa och gymma varje dag hela den här veckan så att man får igång flåset och bygger...

Hallå! Idag fick jag lust att göra ett inlägg via iPaden. Det blir en rolig utmaning och förmodligen fler stavfel än vanligt då T9 förmodligen kommer att hitta på någon väldigt dum korrigering. Som vanligt. Som rubriken lyder hade jag tänkt att s...

Tjena, hallå, hej!Ursäktar för den bristande uppdateringen här under de senaste dagarna, jag har dessvärre inte haft tid, eller rättare sagt har jag haft alldeles för mycket tid och helt enkelt inte gjort så mycket att jag haft någonting särksilt att...

Hallå i stugorna! Klockan har precis passerat 17 och jag har intagit soffläget och kommer troligtvis, med största sannorlikhet bli kvar här resten av dagen. En dag som började fantastiskt tidigt då jag klev upp redan klockan 4 för att kolla på Los An...

Tjena allesammans! Jag har precis kommit innanför dörren och just etablerat mig i soffläget för att koppla av en liten stund efter en dag i full fart. Dagen började vid tuppen och fortsätte med ett lättare träningspass på morgonen för att få iväg sta...