Till att börja med skulle jag vilja hälsa er hjärtligt välkomna på den här resan som varken har något mål eller några destinationer på vägen, vi hamnar där vi hamnar och jag tror att slumpen avgör. Man gör sina val i livet hela tiden och ibland leder det till något gott och ibland inte. kort och gott. Mitt liv. 

För att övertyga er om att jag faktiskt har mycket att berätta och har en ganska skön story att berätta. Det finns glada stunder och det finns ledsna stunder. Jag tänkte skramla ihop ett litet utplock, så att ni kan lära känna mig lite snabbt.

Jag heter Robin, kom till världen i kalla och kyliga Februari 1994. Dag nummer 4 i månaden. På BB i Värmland, Karlskoga. Växte upp, lärde mig gå, lärde mig prata. Familjen var då bosatt på landet i en förort som lystrar till namnet Linnebäck. Ett stort fint hus som farsan byggt var mitt barndomshem och är naturligtvis än idag. Tillsammans med en mor, en far och en storebror var livet som en vanlig unge, ni vet, ni har ju varit med om det själva. Det var inget särskilt. Än.
Efter några år blev jag tillräckligt stor för att följa med brorsan till ishallen och snöra på mig skridskor för första gången, efter ytterligare några år blev jag stor nog för att agera målvakt åt storebror. Ni vet hur det är med bröder, den som är yngst får vara målvakt. Då var jag fortfarande så pass liten att skydd inte kommit upp på önskelistan än och då blev följden mängder av tårar och blåmärken efter alla puckar/bollar.

Men trots det steg intresset och tillsist när mor och far fick se alla blåmärken blev det julafton och jag fick min första hela utrustning. Ett par KOHO som det hette på den tiden. Likadana som Idolen Patrick Roy använde, fast i baby format. Det blev många timmar på kvällarna tillsammans med brorsan i garaget och tårarna sprutade följt av skratt när jag lyckades fånga puckarna, då han är 7år äldre än mig hade han redan börjat spela och bli duktig, jag var bara barnet fortfarande. 
Redan i 4-5 års ålder var mitt störta intresse upphittat. Hockeymålvakt. 

Några år senare började jag spela i björnligan i dåvarande Team BK. (Ungdomslaget till Bofors IK)
I början varierar man från målvakt till utespelare för att prova på båda. Jag hade redan bestämt mig och det var målvakt jag skulle bli. Och så blev det. 

Åren gick, jag spelade hockey, började skolan, första kyssen och allt det där. Jag var en vanlig grabb.

Det är någonstans här jag träffar mitt livs största kärlek och som jag håller kär än idag. Leksands IF.
Brorsan åkte på hockeyskola.Till Leksand, jag var ännu för liten för att själv vara med. Jag satte min fot byn när jag var 3-4 år gammal. På den tiden isstadion stod kvar och Hockeybritta satt på läktaren och Dan Söderström läste upp en dikt varje år som fick föräldrarna att grina. Det fanns hockeykort på alagsspelarna som man alltid köpte och sen letade upp alla spelare för en autograf. 

Det blev startskottet. Efter det åkte vi alltid till Leksand en vecka varje sommar och brorsan var på hockeyskolan. Vid den åldern var dock ironiskt nog ismaskinen vad jag tyckte var roligast. 
Åren gick och när Storebror gjorde sitt sista år på hockeyskolan gjorde jag mitt första. 
Genom åren har jag samlat ihop 10st hockeyveckor i Leksand. Om man räknar med två målvaktsveckor på senare år. Det har satt sina spår. Leksand blev laget i mitt hjärta. Vilket jag fick bekräftat när LIF åkte ur elitserien, och kom till Karlskoga. Då hade jag ännu inte byggt upp några hatkänslor för Bofors utan hejade på båda. Men som sagt, när Leksand kom på besök i nobelhallen och hade en klack med säkert 1000pers och när dom började röja började hjärtat att slå. Då var jag ännu så pass liten att jag smet förbi avspärrningarna utan att märkas och in i Leksandsklacken, jag var som ett barn första gången på McDonalds och har precis upptäkt bollhavet. Det var så jävla häftigt. 
Även i yngre dagar gav tjatet på morsan att åka upp till Leksand och titta på nån match resultat. Genom åren har vi åkte flera hundra mil för det där hockeylaget. Av egen fri vilja. För Leksand.

Leksands IF är en av mina stora sympatier. En annan stor kom fram efter att Morsan varit i London när jag var runt 6-7 bast. Hon hade med sig två fotbollar. Brorsan fick en boll med Arsenal, jag fick en boll med Manchester United. Och så vips blev jag en red devil och ett troget fan av Man United. Och är än idag. Den tredje kom när jag var lite äldre, men inte alls gammal. Hockey var ju ett stort intresse. Först var Colorado ett favoritlag under deras storhetstid. Men sen, upptäckte jag att jag var livrädd för hajar, jag tyckte dom var jätteläskiga. Då beslöt jag mig för att bli en av dom. Genom att börja heja på San jose Sharks. Visst är det genialt. 

Livets första bakslag blev när mor och far skiljde sig.
Det var ganska tungt på den tiden. Och när man är liten och ovetande tar man ganska hårt på sånt. Det gjorde iallafall jag. 

Men åren gick och saker och ting ljusnade. Jag blev så pass gammal att Tvpucken hägrade. 
Efter ett lyckat läger i Munkfors blev jag en av tre som blev uttagna att åka till Norrköping och representera Värmland. Fortsättningen av säsongen spenderades i Bofors u16Elit. Sen var det dags att söka hockeygymnasium. Leksand var utan tvekan mitt första val. Men dessvärre blev jag inte mer än reserv och snubblade på mållinjen den gången. Och kanske har jag att tacka för det idag eftersom jag aldrig skulle vara den jag är idag om jag inte hade varit kvar i Bofors, det formade mig. Jag fortsatte alltså att spela i Bofors och började gymnasiet. Nu börjar ett oerhört tuff tid, den tuffaste i mitt liv hittils. Som jag även har ett tidigare blogginlägg att relatera till ifall någon skulle vara intresserad. Jag blev kvar hemma och spelade på i Bofors, allt gick bra till en början. Sen blev allting svart. Jag började vantrivas. Bråkade med lagkamrater och framförallt med tränaren. Precis allting sög, skolan var jätte dryg och hockeyn sög. Det var inte ens roligt.


I den här smörjan gick jag in i en bubbla, jag sket totalt i skolan och gick ensam för att samla kraft. 
Jag ville bara vara hemma och känna trygghet. Det gjorde jag varken i skolan eller i ishallen. Jag kämpade i 1,5 år där jag egentligen inte ville åka till ishallen. Men jag ville fortfarande spela hockey, men i den miljön så passade inte jag in, jag ville verkligen inte. Jag åkte till Nyköping, i hemlighet naturligtvis. 
Tränade med dom en gång och åkte sedan hem igen. En såkallad try-out. Fick sedan besked att jag var välkommen åter. MEN. Då fick jag dessvärre ett nej hemifrån eftersom att skolan var ett plock i pinn så ville mor och far att jag skulle vara kvar hemma. Mot min vilja. Så, efter den tuffa vintern med bråk och stök var jag tvungen att stanna eller lägga av. Och jag förstod dom, jag trodde inte heller riktigt att jag skulle kunna flytta hemfirån just då och sköta skola och allt vad det innebär. 

Jag bet i ett surt äpple och körde på, det gick skapligt till en början, det gick att leva med liksom. Men sen när hösten kom bröt allt ut och det hände bara värre och värre saker. Självmordtankar fanns. Då slog jag näven i bordet och började leta klubbar utan att berätta för någon, inte ens föräldrarna. Det var bäst så tänkte jag. Fick tillsist napp i Sunne, Åter igen gjorde jag en lyckad try-out och fick flytta dit för dom om jag ville. Efter månader av öröd hemma och när dom fick höra om allt skit och bråk som hände i hallen fick tillslut flytta hemifrån och komma ifrån Karlskoga. Jag är egentligen ganska blyg, jag gillar inte att prata om problem, och mor och far visste ingenting om att jag mådde så dåligt och att jag inte alls trivdes i Karlskoga, jag lyckades gömma det. Jag drog till Sunne direkt efter nyår 2011 och började om ett nytt liv. Byte kapitel, pinkade nya revir. Då fick hela jag en nytändning både i livet och allting. Jag blev kvar där hela vintern och våren. Sedan lades tyvärr hockeygymnasiet ner och det var upplagt för ännu en flytt. Det fanns erbjudanden, men inget var riktigt i min smak. Men tillsist beslöt jag mig för Nynäshamn, på Stockholmskust och spel i tvåan. Jag var där och kikade på lägenheter och tränade med dem ett par gånger. Skrev på papper och skulle bli Stockholmare. Trodde jag.

Jag åkte till Leksand på en målvaktsvecka, under veckan fick jag höra att skolan krånglade lite i Nynäshamn, klasserna var fulla och de hade inga vidare erbjudanden med nya klasser, progam och börja om, vilket inte var min tanke, jag tänkte att jag skulle gå ett år till och avsluta min skolgång. Detta problem uppståd då skolan i Sunne körde 4år istället för 3, därför gick vi bara i skolan halva dagar och därför missade jag mycket gemfört med en tre årig utbildning. Så det blev tre nya år, dock inte alla kurser då jag sluppit alla dom jag redan klarat. 
Men det spelade ingen roll, nåt år mer i skolan dör jag väl inte av, och jag blir nog inte dummare heller.
Men i slutet på den veckan blev klassiska HSS ett litet altenativ. Iallafall en tanke, och eftersom att jag redan i min barndom alltid haft och kännt att Leksand är mitt andra hem. En dröm kunde uppfyllas. Jag åkte hem från Leksand och hade en vecka på mig att välja, Nynäs eller Leksand. Reglerna var klara, spel på div.2 nivå och börja om skolan. 
Hjärtat bestämde och det blev Dalarna. Jag flyttade i augusti för exakt ett år sedan. Byte program till Handels och började om från början. Igen. Idag har jag fått dalmål och en fin och mysig lägenhet i downtown. Spelar fortfarande i Bygda och tycker att det funkar och är roligt, det är väl huvudsaken. Under tiden i Leksand har jag även hunnit fylla 19, blivit en stamkund på legends och  jobbar för fullt på körkortet. I börjar av april skrev jag en tweet om att jag skulle åka till Idol och sjunga bröder i Leksandströja om jag fick 1000retweets. Och det fick jag. i Maj tog jag tåget ner till Göteborg och träffade en kompis och deltog i idol. Började från noll och började lära mig spela gitarr och efter 4-5veckor kunde jag låten och löftet höll jag, och det gick väldigt bra, men naturligtvis inte hela vägen. En av många galna grejer jag gjort. Gitarrspelandet har jag hållit igång och kan ett par låtar. En hobby som jag tycker är väldigt roligt! Något jag verkligen vill lära mig mer om. 

Där har ni läsning, från mig till er. Vi hörs

På återseende.